Jag skulle ha tagit den där groggen.
Väl inne på Arbetsförmedlingen får jag en olustig känsla i kroppen. En känsla som jag inte känt på över ett år och som jag ALDRIG trodde skulle komma tillbaka, eftersom allt har gått så bra på sista tiden.
Helt plötsligt börjar allting snurra, mitt hjärta börjar slå tvåtusentrettiotre slag i sekunden, munnen blir torrare än Saharas öken och det känns som att jag ska kvävas.
Jag går in i rummet och pratar med min handläggare. Hela tiden tänker jag "Shit, jag måste ut. Jag måste ut. Jag måste ut!".... Kan knappt andas, tänk om jag svimmar!? Vad ska jag göra?
Jag kommer inte ihåg något från vårat samtal, jag fick en total black-out. Panikångest my old friend, please dont come back to visit me again!
Åh nej! Jag känner med dig, det är så fruktansvärt jobbigt och sen blir man mer rädd för att få det igen. Kram!
Huff.... har haft min period när det var jätte hemskt å jag inte ens ville gå ut för att ja var så rädd att få det bland folk... hemskaste i världen är det verkligen :(
Ååå så jag lider med dig! Påkan (min panikångest heter så ;))brukar komma å klösa mig efter ryggen mellan varven. Han är så jävla otrevlig! Jag brukar säga tack för att du kommer å hälsar på, men jag vill ej att du stannar eller lämnar något efter dig. jag brukar börja räkna baklänges från 200 tills jag känner att Påkan tar sitt pick å pack å lämnar mig ifred. ibland får jag börja om å räkna. detta brukar fungera för mig. Jag blir så nollställd med att försöka komma ihåg var jag är i räkningen. Keep going strong hun! man lär sig leva med denna sjukdom.
Puss Mia
Ursch, hatar verkligen panikångest.. nog för att jag bara haft det en gång sen förra året.. men varje gång jag känner att det kmr så börjar jag typ städa eller nå för att komma på andra tankar.. hehe =)
oj?! varför detta nudå?
<ogilla>
