Cancer borde inte finnas.
Cancer är en hemsk sjukdom, jag förstår inte varför den överhuvudtaget finns till. Min mamma har nyligen opererats för bröstcancer och väntar fortfarande på besked. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att gå där hemma och vänta, att vänta på ett svar om att få leva.
Tyvärr måste jag erkänna att jag aldrig tänkt speciellt mycket på cancer tills det drabbade min mamma. Det är liksom då man får sitt "aha-moment" och förstår att det inte är bara något som händer alla andra, eller på film. Utan det kan drabba vem som helst, både dig och mig.
Nu idag får jag reda på att en utav mina närmsta vänners mamma har en elakartad tumör i tjocktarmen som spridit sig till levern.
Hon har idag startat en blogg där hon kommer att skriva om sjukdomen, operationer, behandlingar och allt som hör till. Jag hoppas innerligt att allting kommer att gå bra, och jag fortsätter att ställa mig själv frågan. Varför ska våra nära och kära drabbas av en sådan hemsk sjukdom? Jag hoppas innerligt att man ALDRIG behöver uppleva det själv.
Om ni har tid att ägna en minut eller två, så besök den genom att klicka >HÄR< , eller på bilden nedanför.
Innan min pappa fick cancer så brydde jag mig ärligt inte om cancer, för jag visste inget om det och det är inget man egentligen ska ägna sig åt om man inte måste, så att säga. Man ska hålla sig borta från det, om man kan. Man ska inte läsa om det. Men när man måste bry sig, så bryr man sig så det värker i hela kroppen.
När min pappa fick cancer rasade hela min värld, eftersom att jag fått en sådan bild av att man dör på en gång när man får cancer, vilket egentligen är medias fel. Eller, jag vet egentligen inte vems fel det är. Egentligen är det väl allas fel, hur den utmålas. Men det är i alla fall fel. Alla dör inte.
Jag ska egentligen inte skriva detta, för både min och din skull. Men jag förstår dig/er. Att gå och vänta på ett papper som säger att man är frisk för ett tag, att läget inte har ändrats eller att det har förvärrats är det värsta som hänt mig.
Du skrev "Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att gå där hemma och vänta, vänta på ett svar om att på leva" och det träffade mig rakt i hjärtat. Jag kommer ihåg när jag frågade min pappa om han skulle dö, då svarade han "nej, jag ska inte dö". Vet du varför han sa så? För att i hans värld fanns inte döden. Han var såpass sjuk att han inte kunde gå själv, han kunde inte klä på sig, hans muskler tynade bort och han slutade att prata. Men vet du? Han hade hoppet med sig. Precis som din mamma har. Och vet du? Man kommer långt på bara det, det kan jag lova dig. Min pappa hade inte levt så länge som han gjorde med cancern i hela sin kropp om det inte hade varit för hans inställning till livet.
Jag hoppas verkligen inte att jag skrämde dig. Jag ville bara ge dig ett hopp. För oavsett vad som händer, så är det nu vi lever i, och det är nu som vi måste vara positiva och tro på livet och tro på att alla små cancerprickar försvinner från din mammas kropp.
Vad fint du skrev om mamma. Puss!
Jag är mer än väl bekant kring det här med cancer. Vet vad du pratar om. Min storebror fick den allvarligaste cancern i hjärnan och dog 1 år och 5 dagar efter att han fick diagnosen. Det gick fort...
Usch så hemskt cancer är. Jag önskar att den sjukdomen inte fanns. :S
Man förstår inte hur fruktansvärd cancer är förrän det drabbar någon i ens närhet, eller till och med en själv... Fick ju också ett brutalt uppvaknande när min mamma hade malignt melanom i ett av hennes födelsemärken.
Jag tror inte det finns många människor som inte drabbats på ett eller annat sätt av denna hemska sjukdom :(
Önskar att den kunde utrotas helst igår!!
Usch för cancer...!!
Min morfar dog igar...cancern vann tyvärr. Cancer är verkligen en hemsk sjukdom...!!
Hoppas allt gar bra med din mamma.
