Min berättelse om att leva med ADHD.

Några har mailat, andra frågat i kommentarsfältet. Nu ska ni få höra MIN berättelse om hur det är att leva med ADHD/ADD.


Jag fick min diagnos i Mars 2009.

Jag började med den centralstimulerande medicinen Concerta men fick svåra ångestanfall och bytte därför till Ritalin som har fungerat tusen gånger bättre. Det är exakt likadana substanser men jag tror att effekten beror på hur tabletterna är uppbyggda. Concerta är stenhårda kapslar med olika lager medans Ritalin har en jättemjuk kapsel med små kulor av metylfenidat.

Någonting jag har lärt mig under medicineringen är att det finns inga mirakelpiller. När jag städar här hemma t.ex så kan jag fortfarande dammsuga halva köket och helt plötsligt börja skura i hallen för att sedan raskt springa in i köket och börja med disken.

Jag måste hela tiden påminna mig själv om att göra klart en sak i taget, för annars står jag där i slutet av dagen med ungefär hundra olika projekt som bara är halvfärdiga.

Trots medicinen så känner jag fortfarande det där pirret i benen när jag måste sitta still och tyst på t.ex en föreläsning, ibland vill jag bara krypa ut ur mitt eget skinn och gå därifrån. Det är en inre stress rent utav, en helt olidlig stress som är så sjukt jobbig. Nu såhär hundra år efteråt förstår jag varför jag var så stökig i skolan, och varför jag oftast var den som blev utslängd ifrån klassrummet.

Sen kan man ju tycka att skolan borde ha förstått något. Men man fick alltid höra det där klassiska..

- Du kan om du vill.

- Du är intelligent, om du bara anstränger dig.

Något jag däremot har märkt, och många andra med ADHD/ADD är att om man t.ex är intresserad av något så blir man nästintill manisk. Man kan sitta i timtal med samma sak hur enformigt det än är, bara för att man är så intresserad. Ni som inte förstår tänker säkert att "Så fungerar ju alla!", men det blir liksom en smula överdrivet.

En gång i tiden var jag helt inne på det här med Tamråttor, och då skaffade jag inte liksom två stycken utan till slut blev det över trettio stycken, saker har liksom en tendens till att gå överstyr.

Till råga på allt har jag även lite hypomani och äter därför stämningsstabiliserande medicin, men det kan vi ta en annan gång.

Under tiden jag skrivit detta inlägg så har jag även dammsugit hallen, pratat i telefon och plockat ihop smutstvätt. There we go again! ;)

RSS 2.0