Min framtid? Min utbildning?

Okej nu känner jag för att skriva ett seriöst inlägg, att få skriva av mig och dela med mig med privata känslor och tankar.

Jag har nyss avslutat ett samtal med min älskade och bästa vän Sandra som för tillfället befinner sig i Östersund och läser på en privat frisörskola. Hon tog upp en fråga angående mitt mående och helt plötsligt stannade allt upp i mitt huvud och jag kunde nästan höra min egen röst eka, "Hur mår du egentligen?"

Som vissa av er läsare redan vet så har jag en diagnos som heter ADD (Attention Deficit Disorder), vilket i korta drag är likadant som ADHD fast utan H som då står för hyperaktivitet.

Några utav de "enkla och vanligaste" symptomen för en person med ADD är dessa följande:

  • Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
  • Ofta svårt att följa instruktioner från andra
  • Svårt att bibehålla uppmärksamhet
  • Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
  • Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter
  • Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
  • Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

  • Något utav de symptomen som märks mest hos mig är "Växlar ofta från en oavslutat aktivitet till en annan". Jag har nämligen gjort detta i hela mitt liv - de flesta saker jag påbörjar avslutas aldrig. T.ex skolan, den hoppade jag av. Jobb har jag haft i omgångar men jag ger oftast upp, säger upp mig eller bara "försvinner" utan ett ord.

    Varje gång jag gör något sådant, så sänker jag min egen självkänsla och mitt eget självförtroende. Vad händer då? Jo man kan nästan säga att man ger upp hoppet på sig själv varje gång det händer.

    I dagsläget vet jag inte vad jag vill bli, inte vad jag vill göra och jag är trots allt 23 år gammal. Jag ser det själv som ett misslyckande medans andra säger att man får ta steg för steg, men jag vill så gärna veta vad som kommer att hända.

    Finns det någon "lycklig" eller bra framtid för mig, eller ska min vardag se ut såhär i all evighet? Ni får kalla mig kräsen men jag ser inte mig själv som en person som är gjord för att ha ett "nine to five" jobb tills jag trillar av pinnen, jag är nämligen en person som måste få utlopp för det kreativa som finns inuti mig.

    Tyvärr är det oftast så att vi kreativa människor behöver få tillägna oss till det kreativa för att utvecklas.
    Jag kommer ALDRIG att utvecklas i en butik eller restaurang t.ex så som jag hade gjort om jag hade fått ägna mig åt musik och sång, men den dystra verkligheten är den att man inte kan räkna med ett sådant arbete.

    Man får helt enkelt komma på ett sätt att kombinera ett vanligt "nine to five" liv och använda sin kreativitet som en hobby på sidan om, hur tråkigt det än må vara.

    Något som stör mig är när någon säger åt mig; "Ryck upp dig, kamma dig och skaffa dig ett jobb".
    Gör det mig hel på insidan? Då vet ni inte mycket om min insida. Varje gång jag sätter mig ner och tänker för mig själv "Toby vad vill du göra med ditt liv? Vad vill du bli?" så är det ett stort svart tomt hål - det finns ingenting.

    Jag vet alltså inte vad jag vill göra, vad jag vill bli och framförallt vet jag inte HUR jag ska gå till väga.
    Och helt ärligt så är jag fruktansvärt rädd för denna känsla, det är riktigt obehagligt. Varje dag ser jag människor i alla åldrar som verkligen vet vad de vill bli eller redan utbildar sig till det de vill bli.

    Tyvärr har jag inte heller såna pengar att jag ens skulle kunna fantisera om att påbörja något som jag skulle tycka vara roligt. För alla utbildningar som jag någon gång har känt att "Åhh, det skulle jag vilja plugga" kostar en förmögenhet och tyvärr har inte alla människor tillgång till obegränsat med pengar.


    Min fråga till dig är:

    Hur tog du reda på vad du ville bli eller utbilda dig till och framförallt, HUR gjorde du för att ta tag i saken och faktiskt komma dit vart du är idag? Har det varit tufft att ta sig dit eller var det som att glida på ett bananskal? Berätta!

    Kommentarer
    Postat av: Gun

    Vilket fint inlägg och vad intressant att få veta mer om dig och om ADD. Jag är 47 år och halkade in på ett bananskal till mitt jobb som har varit att ta hand om barn på olika sätt. Först dagbarn och sen förskola. Det har verkligen inte gått som på räls för mig och egentligen vet jag fortfarande inte vad jag vill göra. Det som håller mig uppe är mitt skapande och jag kombinerar det med ett nödvändigt jobb helt enkelt. Det är många i min ålder som byter bana, så att du inte vet vad du vill gör ju ingenting alls egentligen. Du är bara 23 år och har tiden framför dig. Stressa inte. Det kommer, antingen genom tillfälligheter som för mig, eller genom att du hittar din grej så småningom.

    2009-10-17 @ 00:19:57
    URL: http://horni.blogg.se/
    Postat av: Emily

    Aww. Om det får dej att känna dej bättre så är du inte ensam. :) Nermin fyllde precis 22 och vänder upp och ner på allt för att hitta vad han vill göra. Han gick fordonsutbildningen, men hoppade av och började reparera bussar. Och denna veckan hörde ja för första gången att han kanske ville gå en kockutbildning.



    Själv är ja inte heller säker, men ja har en lite bättre idee om vad ja vill göra.

    Ja tar dock en sak i sänder och satsar allt på att gå ut min datautbildning nu först. Sen blir de lite suddigare, men ja antar att ja vill resa en del, kanske jobba utomlands. Om ja fortfarande har intresset för datorer och speldesign så hittar ja en vidareutbildning på det.

    Flytta hemifrån och skaffa iller. Få jobb hos Blizzard eller annat större spelföretag (lolNexon).

    Hitta den perfekta mannen och leva lycklig i alla mina dagar med två barn genom kejsarsnitt. Få dödshjälp när ja e gammal och senil. Så ser de ut just nu.

    Hela denna planen har kommit gradvis, och gud vet om de kommer vara samma plan om en vecka, en månad eller ett år.



    För att besvara din fråga: att ja ville utbilda mej inom dataområdet kom först i 8an då ja naila ett MVG på ett enda dataprov. Kände att ja hade sinne för det, och de hade alltid varit en av de saker ja inte riktigt förstått.

    Ja gick första terminen, men hoppade av pga depression. Fick komma tillbaka, tack och lov, och sen dess har de varit gungigt, för såna saker blir man aldrig riktigt av med. Det va då ja bestämde mej för att riktigt sätta upp mål i livet, för att kunna ta mej genom skolgången med hopp och solsken.

    Senare har ja insett hur stor min passion för spelkulturen är, och ja vill lära mej mer om hur det går till bakom kulisserna.



    tl;dr versionen: Oroa dej inte, det kommer. De flesta har inte heller nån aning. :)

    <3

    2009-10-17 @ 00:32:00
    URL: http://emilystory.blogg.se/
    Postat av: Johannan Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ

    Jag vet hur det är att inte veta, att inte ha en dröm att ta steg för steg så att den ska slå in! Visst jag är 21 och "lammkött" som jag så fint blivit kallad, men ibland kan jag få total panik över att jag inte vet vad jag vill med mitt liv!!! Känner igen det där med att "Ryck upp dig!" och man mår inte bättre för att någon säger så... Men vet man inte hur det är att må dåligt, att inte vara hel, så kan man inte sätta sig in i känslan! Jag håller tummar och tår för våran lycka :)

    2009-10-17 @ 00:32:29
    URL: http://johannanmaria.blogg.se/
    Postat av: Rasmus

    jaa du Toby.. Jag började på ett gymnasium. jag skulle först gå Natur-natur för at bli advokat.. sen så blidde det att jag sökte till en pilotskola.. Blev uttagen (1 av 200 i hela sverige som gjjorde de testerna).. Sedan gick det åt helvete.. Och jag mådde kasst på natur-natur.. skolan förtod mej inte.. lärarna va taskiga och rektorn va från vettet..Sedan börjar jag på en IT-skola.. Gick inte så bra där heller.. bört ihop i skolan ett ex antar gånger.. Vilket resulterade i att jag inte kunde gå kvar.. för jag mådd einte bra där hellet.. så då tänkte jag på vad jag gillar. Så först blev et till att söka till Mode och design.. Det var inget för mej även om jag trodde det.. Sen så ville jag fortsätta på det kreativa.. Så jag sökte mig till frisör och nu när man gått där så sitter det som en handske... Det var en lång väg dit (för min del).. Men nu så är det värt det.. Jag hade ju turen att jag kunde välja runt på gymnasiet. Vilket inte kostar massa pengar.. och tur va det!



    Men ursh ne.. Det kan verkligen itne känns bra det där alls att känna så där som du gör Toby.. Jag vet inte vad jag ska svara riktigt på det där mera än att det är svårt.. JAg tror att du har en framtid! Jag vet itne vad det är än.. Men jag tror att en framtid har du allt.



    Vi kan höras mera sen.. Sköt om dej!

    2009-10-17 @ 00:43:53
    URL: http://sheargenius.blogg.se/
    Postat av: Egoinas mamma

    Oj! Vilken stor fråga. Men EN sak jag tror är viktigt är att medan man letar sig fram i livet så måste man försöka strukturera sig och ha mål på vägen. Målen kan vara så enkla som att innan nästa fredag skall jag ha ringt dit, handlat det och sökt tre jobb. Men hela tiden behöver man mål, målen är till för att känna att man uträttar något och att man är bra och duger. Det gör också att man verkligen FÅR gjort något.



    Jag har haft turen och "landat" de senaste åren, men det är mer tur än att jag har planerat det. För min del handlar det också om att jag var väldigt sjuk i flera år och då är det enklare att älska livet bara som det är. Lite Ferdinand är jag, jag kan njuta enbart av att sitta och "lukta på blommorna".



    Jag tror man kan tillåta sig att segla med i tillfälligheterna (om man inte vet vart man vill) om man bara har struktur endå. Att tvinga fram drömmar tror jag inte på, låt de komma av sig själv efter hand. De är diffusa nu, men det är livet som skapar skärpan så du ser vart drömmen hamnar.



    God morgon!

    2009-10-17 @ 08:00:40
    URL: http://egoinasriktigamamma.blogg.se/
    Postat av: Sandra

    Jag gick på it-mediaprogrammet på gymnasiet för att det var som lockade mest efter högstadiet. Jag tror än idag att jag inte valde fel, men jag kanske hade haft bättre jobbchanser om jag valt något helt annat. Kanske hade sluppit högskolan.

    Men efter gymnasiet hade jag fortfarande ingen direkt aning om vad jag ville gå. Så jag fick ett fabriksjobb genom kontakter och såg mig om efter olika utbildningar i göteborg, jönköping och växjö. Lagom avstånd från värnamo vill säga. Sökte lite olika utbildningar och till slut hamnade jag på en rikigt datanördig linje i växjö och än så länge känns det väl okej, men vi gör så olika grejer varje termin att det är svårt att veta just idag hur rätt det känns. Om ett halvår, ett år kanske det inte alls är rätt.

    Jag har inte haft så mycket stöd från familjen gällande mitt val av utbildning och att jag flyttade hemifrån. De tjatade mer om att "du MÅSTE börja läsa något, det är viktigt! skitviktigt!" Men när jag inte ville bli läkare eller advokat som de önskade så såg man besvikelsen i ögonen men jag gör som jag vill. De har fått acceptera det nu.

    Jag är rätt imponerad över mig själv, hur jag orkat med slutet av gymnasiet, 14 månaders jobb och sen hoppat på högskolan när jag hade en så jobbig kris hemma och en sjuk bror.. Men han hade velat att jag skulle klara av allt det här. Det vet jag.

    2009-10-17 @ 08:26:30
    URL: http://rockgrodan.com
    Postat av: Anna

    Hej Toby!

    Jag blev verkligen ledsen när jag läste ditt inlägg, mest för att jag också har varit i din sits, visserligen utan ADD, men jag har lidit av depressioner större delen av mitt liv och förra året nådde det sin topp då jag kände att jag inte orkade med livet längre.

    Det är hemskt att säga att man hatar sig själv, men jag har verkligen varit där och det är ingen trevlig upplevelse. Att se sig själv i spegeln och tänka; vilken hemsk människa, hur kunde hon ens bli född? En människa totalt utan mening, som inte kan göra något rätt.

    Jag skämdes över mig själv, tänkte att mina föräldrar förtjänade en bättre dotter, min lillasyster förtjänade en bättre syster och där ett tag ville jag dö.

    Men då började jag gå i kognitiv beteendeterapi (KBT) och det räddade mig. Idag mår jag så mycket bättre och det fick mig att söka in på LTU där jag läser psykologi. Genom terapin hittade jag mitt "kall" - jag vill verkligen jobba med barn och ungdomar som har det jobbigt och behöver hjälp.

    Nu när jag tittar tillbaka då jag var liten önskade jag att jag hade fått hjälp redan då, vilken skillnad det hade gjort! Att hata sig själv sedan man var 5-6 år upp till 22 är en lång tid och det är inte lätt att bryta det mönstret, men jag känner att jag är på rätt väg.

    Min poäng är att du kan göra precis vad du vill och du förtjänar att må bra. Var inte orolig, jag är övertygad om att ditt "kall" kommer till dig också en dag. Var bara tålmodig. Om det är något jag har lärt mig så är det att alla människor har ett värde och en mening och jag tror verkligen att du kommer hitta den rätta vägen som leder dig till lycka :)

    Ha det bra och lycka till!

    Kram Anna.

    2009-10-17 @ 11:09:27
    URL: http://lillaannasmemoarer.bloggagratis.se/
    Postat av: Simon Lind

    Jag håller redan på att försöka inleda en författarkarriär. Jag är en väldigt kreativ och estetisk person och tänker DELVIS försöka försörja mig genom att skriva böcker.



    Sedan kan man ju extraknäcka som musiker, som jag gör. Och mitt fasta jobb vet jag faktiskt ännu inte? Men att jobba helt stillasittande utan att skapa och göra utlopp för sin kreativitet, det är jobbigt ;) Men man kanske får ta den smällen tills vidare.

    2009-10-17 @ 13:15:06
    URL: http://simonlind.blogg.se/
    Postat av: S t y l i s s i m o

    Vem når sina mål egentligen? Vem lever lycklig "happily ever after"? Tror inte det finns någon person som är där den vill vara. Jag menar, i dagens samhälle finns inte de möjligheterna. Vissa har tur och halkar in på sitt "drömliv", andra kämpar hela livet utan att komma någonstans och de flesta nöjer sig med ett liv som är mindre ansträngande. Det är egentligen helt sjukt att vi är tvungna att nöja oss eller anpassa oss efter situationer.



    Jag skulle nog vilja ha sagt att du aldrig ska nöja dig. Är det kreativiteten du är ute efter så satsa på den. Ge inte upp dina drömmar. Gillar du inte 9-5 vardag, gör allt i din makt för att slippa den. Kom på någon affärsidé som skulle göra dig "lycklig" och starta eget. Eller jobba någonstans deltid/heltid, bara för den ekonomiska tryggheten, tills du kommer på något bättre.



    Ge helt enkelt aldrig upp. O glömt inte bort att du bara är 23 år. Du har 10 år kvar till paniken :) Kram



    2009-10-17 @ 13:52:04
    URL: http://stylissimo.blogg.se/
    Postat av: CaTTis

    Oj det var ingen liten fråga.. och de är inga små svar du ahr fått heller.



    Som liten lekte alltid jag att jag skulle bli lärare när jag blev stor. Dock har mitt intresse för vad jag skulle bli, alltid pendlat! Efter studenten så vikarierade jag ett år som lärare, inte ett helt år dock eftersom jag hade lite andra jobb också. Och efter ett år tjötade mamma om att jag skulle söka in på högskolan och med mina betyg var det ingen idé att tänka på att bli socionom, dietist eller sjukgymnast.. vilket var några av de yrken jag kollade på. Så de fick bli lärare... Men som sagt, de var mest för att mamma tjötade, jag trodde aldrig jag skulle komma in.

    När jag fick beskedet att jag hade kommit in på högskolan trodde jag det var ett skämt... o jag halkade verkligen in på ett bananskal. Vi var 10st som sökt in på den utbildningen, alla kom in! Så det var en riktigt jävla röta...haha

    Men du skall veta att även ifall jag har pluggat i över 2år nu så kan jag få lite panik över, är de här verkligen rätt!



    Mitt tips till sig är: var inte rädd att misslyckas! Det gör alla. Våga satsa allt. Det är oftast då de går din väg! Sitt inte och vänta på att bättre tider skall komma... de kommer inte! Det är du som får hitta dem! =)



    Hoppas det blir bättre med dig, och du kommer säkert hitta din grej snart! =) Kram

    2009-10-23 @ 21:48:23
    URL: http://cataztrof.blogg.se/
    Postat av: Linda

    Jag känner igen mig helt i det du skriver! Jag avslutade gymnasiet där jag gick media då tanken var att bli journalist. Där efter började jag jobba med handikappade och påbörjade en utbildning till undersköterska, avslutade den men jobbade kvar som vikarie fast bestluten om att det är människor jag vill jobba med. Där tar det slut. Vad vill jag jobba med? Kriminalvård, omsorg, friskvård, eller kanske i ett kök som kock eller konditor? kanske på ett kontor, med någonting som gör att jag får utlopp för det kreativa? Jag är 22 år och har ingen aning! Men en sak vet jag. Jag är inte ensam, tror de flesta unga idag går i sådana här tankar.

    2010-04-19 @ 19:31:32
    URL: http://furbeesvarld.blogg.se/

    Kommentera inlägget här:

    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback
    RSS 2.0