Ritalin - det finns en baksida med allt.

Jag är en sån där typisk snyftnörd som grinar till filmer. Titanic, Skönheten och odjuret, Lejonkungen - you name it, I'll cry it liksom.

Men något som jag har märkt med medicinen Ritalin (ADHD-medicin), är att man blir en aning apatisk. När min vän Isabell var här förra veckan så tittade vi på en gammal barnfilm som jag alltid brukar snyfta till, men denna gång kom det knappt en tår.

Okej, nu ljög jag - några tårar kom det men inte alls lika många som det brukade.


Jag kände mig nästan lite känslomässigt avstängd, eller rent utav apatisk. Om jag däremot struntar i medicinen så märker jag redan efter två dagar att jag får panik. Jag kan inte fokusera eller koncentrera mig överhuvudtaget och den där jobbiga impulsiviteten sätter igång snabbare än kvickt.

Och när impulsiviteten sätter igång, det är då det blir farligt. Det är då man åker ut på stan och sätter sprätt på alla pengar och inser att man får leva på knäckebröd och makaroner en hel månad liksom.

Tydligen finns det en baksida med allt. Men än så länge överväger det positiva det negativa.

RSS 2.0